Artighet

Efter nastan sex ar i Tokyo har jag paverkats utav den rigida artighet som ligger som en tat dimma over hela Japan.

Nar jag klev in pa Forsakringskassan idag mottes jag utav den dar doften utav statlig myndighet och jag markte att jag strackte upp ryggen och log avvapnande for att visa att jag kom med goda intentioner.

Nar en kvinna fragade om mitt arende bad jag om ursakt (!) och berattade vad jag ville anvandes fraser som "arendet galler min hustru" och "det gallde en fraga om foraldrapenning".


Kvinnan visade mig vagen till ratt nummerlappsapparat.

Jag ville tacka men det kandes sa konstigt. Mitt ordforad for artighetsfraser pa svenska var sa enormt begransat att jag kande att jag inte rackte till.
Pa japanska kan man meddela minsta tecken pa tacksamhet som en vokabular blombukett, insvept i siden och overstrodd med guldkorn.

Det basta jag kunde klamma fram med nu var ett anstrangt "tack sa hemskt mycket!" och en latt bockning som genast kandes helt fel.