När man googlar på Luca är det ovan länk som dyker upp. Luca Toni, den norditalienske jättecentern som flyttade till Florens precis när jag och Ayuri flyttade till Milano.
Våran Luca som är beräknad att se dagens ljus den tionde mars har sedan glädjebeskedet i juni trivts bra i mammas mage och har trummat på där inne, i sin egen takt.
Utanför Lucas värld inne i magen har jag varit upptagen med Lilly, med mitt arbete, någon joggingrunda, rymdljudböcker, P1 och fotbollsmatcher på TV. Ayuri har haft Lilly, sin skola och gammelmormors årliga lunginflamation som sina huvudsakliga sysselsättningar och huvudbry
Luca har växt, mått bra, allt har gått som på räls och kanske har han varit lite i skymundan, kanske har han även blivit tagen för given.
I måndags ville han inte längre vara i skymundan, eller bli tagen för given. Han ville komma ut, visa upp sig och säga: "Ni hade väl inte glömt mig!".
Kanske ville han också vara i centrum.
När Luca på måndagsmorgonen bultade på dörren for vi i ilfart upp till BB. Vi fick ett eget rum, jag avbokade min Amsterdamresa och tog två dagar ledigt från jobbet. Lilly kunde vara på förskolan hela dagarna.
Jag och Ayuri satt i det ljusgula rummet och kunde i två hela dagar bara prata om och fokusera på Luca, vi fick se 3D-bilder på en fantastisk Luca med pappas näsa och jag lärde mig allt om hur det är att födas i vecka 33. Jag kom ihåg tiden med Lilly då jag visste varje veckas utveckling utan och innan och frågade mig själv varför jag inte hade samma koll nu.
Då avtog värkarna och blödningarna.
Det var som om Luca hörde oss, förstod oss och insåg att vi också hade förstått.
Kanske tyckte han att det räckte så och bestämde sig för att stanna ett tag till.
Vi får se under veckan hur han resonerar. Hur som helst lärde Luca mig sin första läxa och jag har åter hittat rätt fokus och rätt värderingar.
Förlåt Luca och tack för lektionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar